TIG-svetsning — Svetsmetoder

TIG står för -Inertgas – och det är metoden som alla andra måste mäta sig mot. Vid brinner mellan en icke förbrukningsbar och arbetsstycket. En inert gas – oftast – skyddar och elektroden från atmosfären.

Det viktigaste: Elektroden smälter inte med. Du styr och värmetillförseln helt oberoende av tillsatsen, som du som för för hand in i badet. Det ger dig en kontroll som ingen annan metod erbjuder – därför är TIG kungsgrenen för rotsträngar, tunna plåtar och högkvalitativa svetsar.

Polning & anslutningar: Var hör vad hemma?

Vid TIG gäller en fast regel: Jordklämman på pluspolen, brännaren på minuspolen (likström, elektrod minus = DC−). Många moderna inverterare har symmetriska uttag – båda ser likadana ut eftersom de ursprungligen är avsedda för med pinne. Är TIG-symbolen på maskinen utsliten, hjälper en titt på gasanslutningen: Den sitter alltid alldeles intill minuspolen.

Dessutom: Jordklämman så nära fogen som möjligt! Varje svetsström alstrar ett elektromagnetiskt fält. Hänger du jordklämman meter bort, tvingar du strömmen till en enorm omväg – följden är magnetisk blåsverkan (Arc Blow): dansar, slits av, sprutar åt sidan.

Elektroddiameter och strömstyrka

Tumregeln: Diameter på wolframelektroden (i mm) gånger 100 ger ungefärlig maximal strömstyrka. En 1,6 mm-elektrod tål alltså upp till cirka 160 A, en 2,4 mm-elektrod cirka 240 A. Väljer du för tunn, smälter elektroden till en kula och lämnar wolframinneslutningar i svetsen. Vid högre strömmar räcker inte en liten standardbrännare – då behöver du en större brännare eller ett vattenkylt slangpaket, annars brinner brännaren i handen på dig.

Wolframelektroden: Färgen avslöjar doteringen

Elektroden är doterad med oxider som förbättrar tändningen och ökar strömtåligheten. Färgen vid elektrodens ände anger sorten (enligt ISO 6848):

• Röd (2 % torium) och orange (4 % torium): Utmärkt livslängd, mycket stabil , hög strömtålighet – tidigare standard för DC. Men: Torium är radioaktivt och giftigt. Slipdammet får inte andas in. På grund av strålningen och avfallet är de på tillbakagång.

• Grå (2 % cerium): Den moderna allroundern – inte radioaktiv, bra tändning även vid låga strömmar, för AC och DC. Det klassiska ersättningsmedlet för torium.

• Blå (2 % lantan) och guld (1,5 % lantan): Inte radioaktiva, mycket bra tändning och hög belastning – också vanlig toriumersättning.

• Vit (zirkonium): För AC på aluminium – mycket stabil, rundad elektrodspets.

• Grön (rent ): Klassikern för AC på aluminium, men lägre strömtålighet.

Kom ihåg: I de flesta verkstäder har grå (cerium) och blå (lantan) för länge sedan ersatt de röda och orangea toriumelektroderna – samma prestanda, men utan radioaktivitet. Den som fortfarande slipar torium behöver absolut utsug eller andningsskydd.

Elektrodöverstånd: ditt gasskydd

Hur långt elektroden sticker ut ur gasmunstycket avgör gasskyddet. Som tumregel: Överståndet motsvarar ungefär gasmunstyckets innerdiameter – vid standardtillämpningar 5–8 mm. Sticker elektroden för långt ut i luftströmmen, rivs skyddsgasglocken av, och elektroden drar genast åt sig syre – porösa, oxiderade, oanvändbara svetsar blir följden.

Underlagsfällan

Koppar och aluminium leder ström utmärkt – men värme likaså. Ett underlag av dessa material drar svetsvärmen och blixtsnabbt ur detaljen: inträngningsproblem, deformation och sprickbildning. Bättre är en nickelplatta eller flätad nickelmatta – den leder strömmen men är en dålig värmeledare, så processvärmen stannar i detaljen.

Strömarten avgör materialet

• Likström, elektrod minus (DC−): För stål och rostfritt. Största delen av värmen går in i arbetsstycket, inträngningen är djup och smal.

• Växelström (AC): För aluminium och magnesium. Den positiva halvperioden bryter upp den sega (”katodisk rengöring”), den negativa ger inträngningen.

Tillämpningar finns överallt där det måste vara rent och tätt: rostfria rörledningar, aluminiumkonstruktioner, titan i flygplan, tunna plåtar och överallt i högkvalitativa förband.

Moderna maskiner: Frekvens, kurvformer och puls

Strömarten är bara halva sanningen. Moderna inverterare ger dig en hel handfull rattar som gör samma till ett helt annat verktyg. Den som kan dem får dubbelt ut sin maskin – den som ignorerar dem kör en formel 1-bil på tvåans växel.

AC-frekvens: rikta

Vid växlar strömmen flera gånger per sekund mellan plus och minus. De klassiska 50 Hz är standard. Moderna maskiner låter dig höja frekvensen – till 100, 200, ofta flera hundra hertz. Vad händer? blir smalare och styvare, den riktas. Inträngningen blir djupare och smalare, håller sig också i trånga fogar rent på spåret istället för att dansa. Vid aluminium innebär det: mindre brett smältbad, mindre värme intill svetsen, mindre anlöpningsfärger – med full katodisk rengöring av .

Kurvformen: Rektangel, sinus eller triangel?

På vissa maskiner bestämmer du dessutom hur strömmen förlöper i varje halvperiod – kurvformen.

• Rektangel (+/−): Strömmen hoppar direkt till max, står där och vänder först vid omslaget till andra sidan till max. Aggressiv, hård inträngning, maximal kraft att bryta upp . För tjockare aluminium.

• Sinus (klassisk): Strömmen stiger långsamt och faller långsamt – i både plus- och minushalvperioden. Mjuk, lugn , idealisk för tunt material och känsliga detaljer.

• Triangel (+/−): Snabb stigning, snabb nedgång – i båda halvperioderna. Mellanvägen mellan rektangel och sinus.

De bättre maskinerna låter dig till och med kombinera dessa kurvformer – så ställer du in växelströmssvetsningen punktligt för varje tillämpning.

Likström: linjär eller pulserad?

I har du två grundlägen. Den linjära brinner med konstant ström. pendlar däremot mellan två värden: en hög pulsström som smälter materialet och en låg grundström som låter badet svalna men håller vid liv.

Frekvensen – hur ofta per sekund pulsen går – är på många maskiner inställbar från 1 Hz till över 2 500 Hz. Vid 1–2 Hz arbetar maskinen som en symaskin: en droppe, paus, en droppe. Du ser bokstavligen hur svetsen växer fjäll för fjäll. Vrider du upp till 2 500–3 000 Hz återstår bara ett ultratunt pip och en genomgående stabil – rena, jämna svetsar med låg värmetillförsel.

TTP: enkelskott

Vissa maskiner erbjuder dessutom TTP (enkelskott). Du ställer in hur länge ska brinna – sedan stängs den av sig själv. Ett kort, punktligt skott, knappt någon värme i detaljen. Idealisk för punktning, tunna plåtar och överallt där du inte ens ger chansen att bli stor. På vissa maskiner kan enkelskottet kombineras med skrap-tändning – du river elektroden exakt där punkten ska vara. Maximal precision.

Stigning och fall: svetsa utan fotpedal

Alla har inte en fotpedal från start. Med handknappen på brännaren kan du ställa in stig- och falltid. Trycker du på knappen går strömmen långsamt eller snabbt upp till inställt max – startar mjukt, den tunna elektrodspetsen skonas. Släpper du, går strömmen kontrollerat ner tills den faktiskt stängs av. slocknar inte abrupt utan fyller ut slutkratern – ingen sprickstart i svetsens slut.