Slitstarka & pansarstål
Armox, Dillidur och Hadfield: tåliga vid påfrestning, kinkiga vid
AI generated Slitstarka stål som Dillidur och pansarstål som Armox är konstruerade för maximal och . Hadfield-manganhårdstålet hårdnar till och med självt under slag. Vid kräver varje sort sin egen, strikta värmestyrning.
Dessa stål har bara ett jobb: att hålla. Slitstarka stål som Dillidur (400–600 HB) trotsar nötning och stenslag i grävmaskiner, kvarnar och fickor. Pansarstål som Armox (370–600T) tål beskjutning. Och Hadfield-manganhårdstålet är en klass för sig: Det är i leveranstillstånd segt och mjukt, men hårdnar under slag och tryck sin egen yta – gör det till material för krossbackar, växlar och grävtänder.
Priset för denna : höga legeringshalter och ett högt -ekvivalentvärde. Slitstarka och pansarstål ligger på CEV långt över 0,5 – de bildar vid i omedelbart hård, sprickbenägen . Konsten är att behärska just den zonen.
Varje sort kräver sin egen strategi. Slitstarka stål (Dillidur) svetsar du med mjukmartensitisk, låglegerad tillsats och kontrollerad förvärmning – svetsen får vara mjukare än , det tar upp spänningarna. Pansarstål (Armox) kräver låg värmetillförsel, för för mycket värme förstör deras skyddsförmåga – de ballistiska egenskaperna hänger på strukturen. Hadfield-manganhårdstålet är udda: Det får INTE förvärmas och INTE svetsas varmt, annars fälls karbider ut och stålet blir sprött. Här gäller: svetsa kallt, små strängar, håll arbetsstycket svalt – vid behov mellankyla med vatten.
Gemensamt för alla: Svetsfogen är nästan alltid den mjukaste punkten i systemet. Det är avsiktligt – en seg svets tar upp i stället för att spricka.