Diffraktionslöptids-metoden
Diffraktionslöptids-metoden mäter tiden som ultraljudsvågor böjs vid sprickspetsar. Den bestämmer exakt felhöjder och -djup oberoende av reflektivitet.
Fysikalisk-kemisk verkningsmekanism
Vid diffraktionstidsmetoden arbetar två givare mitt emot varandra, en sänder, en tar emot. Vid spricktopparna reflekteras inte ultraljudet utan diffrakteras, och dessa diffrakterade vågor går till mottagaren. Från tidsskillnaden mellan signalen från den övre och den nedre spricktoppen räknar apparaten ut djup och höjd på felet. Eftersom metoden använder diffraktion och inte eko, är den nästan oberoende av hur gynnsamt felplanet står i förhållande till ljudstrålen.
Metallurgisk relevans & risker vid svetsning
Just där ligger fördelen jämfört med den klassiska ekometoden: en brant stående, dåligt reflekterande spricka hittas ändå. Därför används metoden på högt belastade svetsar och där det handlar om att bedöma spricktillväxt. Dess begränsningar ligger direkt under ytan och vid roten, eftersom sänd- och bakväggssignalen där täcker över indikeringen.
Verkstadspraktik & åtgärdsanvisningar
Provfrekvens, givarvinkel och avstånd anpassas efter godstjocklek och material, vanligt är några megahertz. Våglängden ställs inte in, den ges av frekvens och ljudhastighet: vid 5 MHz i stål ligger den på ungefär en millimeter, och finare än så går inte att upplösa. Före provningen kalibreras apparaten på en referenskropp med kända fel, och ytan måste ge jämn koppling. Endast den som är kvalificerad får utvärdera.