Hårdhetsprovning med låg last
Hårdhetsprovning med låg last ger med liten provkraft ett litet, exakt mätbart intryck i materialet. På så sätt mäter provaren hårdheten punktvis i smala zoner – till exempel i värmepåverkade zonen av en svetsfog. Ett högt hårdhetsvärde visar där glashård, sprickbenägen martensit.
Fysikalisk-kemisk verkningsmekanism
Vid låglast hårdhetsprovning trycker provaren en diamantpyramid med definierad, låg kraft in i ytan. Kraften ligger typiskt mellan 1,961 N och 29,42 N. Intryckaren lämnar ett pyttelitet, pyramidformat intryck. Provaren mäter diagonalerna på detta intryck under mikroskop. Från intrycksarean och provkraftens inverkan beräknar han hårdheten. Genom den lilla kraften förblir intrycket mycket grunt och lokalt begränsat. Metoden skadar komponenten knappt och tillåter mätningar direkt i smala strukturområden.
Metallurgisk relevans & risker vid svetsning
Hårdheten i svetszonen visar strukturen och därmed risken för sprickor. Vid svetsning bildas ofta hårda strukturer som martensit i den värmepåverkade zonen. En för hög hårdhet – för olegerade stål över 350 HV – innebär sprött material och hög risk för kalrissprickor. Även upphärdning i svetsgods eller i uppblandningszonen indikerar kritiska kylningshastigheter. Endast med punktprecision hårdhetsmätning kan sådana riskställen säkert identifieras. En allmän mätning på komponenten missar lokala hårdhetsskillnader.
Verkstadspraxis & handlingsanvisningar
För svetsfogar lämpar sig låglast hårdhetsprovning med Vickers-intryckare och provkrafter från HV0,5 till HV3. Provaren slipar och polerar mätstället tvärs över svetsfogen. Han sätter minst tre intryck per zon: svetsgods, värmepåverkad zon och grundmaterial. Provkraftens inverkan håller han konstant i 10 till 15 sekunder. För olegerade stål indikerar en hårdhet över 350 HV martensit. Då måste svetsaren förlänga kyltiden t8/5 – till exempel genom förvärmning eller högre båtenergi. Efter en värmebehandling kontrollerar han igen om hårdheten har sjunkit under gränsvärdet.