Fasgränsyteshärdning
Fasgränsyteshärdning ökar motståndet mot plastisk deformation genom koherenta eller delvis koherenta gränser mellan faser, vilket försvårar dislokationer. Detta är typiskt för tvåfasiga legeringssystem.
Fysikalisk-kemisk verkningsmekanism
Fasgränshärdning uppstår när olika faser (t.ex. kristallstruktur eller kemisk sammansättning) i en metall möts. Dessa gränser kan vara koherenta eller semikoherenta och hindrar dislokationsglidning i materialet. Detta ökar motståndet mot plastisk deformation.
Metallurgisk relevans & risker vid svetsning
Denna härdning kan leda till ökad hårdhet och lägre duktilitet i svetsfogen, vilket ökar risken för sprickor. Särskilt i tvåfasta legeringssystem som martensit eller ferrit-austenitstrukturer är effekten stark. För hög hårdhet kan göra svetsfogen känsligare för varmsprickor och brott.
Verkstadspraxis & åtgärder
För att minimera fasgränshärdning bör följande åtgärder vidtas:
• Kontroll av smälttiden: För kort smälttid kan leda till ofullständig deformation och ökad hårdhet.
• Reglering av kylhastigheten: Snabb kylning kan bilda koherenta fasgränser, medan långsam kylning ger semikoherenta gränser. Optimal kylhastighet beror på metallen och önskade egenskaper.
• Val av svetsmetod: Vid höghärdande metoder som TIG eller MIG måste deformation och kylning styras noggrant för att få jämn hårdhetsfördelning.
• Efterbehandling: Normalisering eller anlöpning kan minska hårdheten och öka duktiliteten för att undvika sprickor.