Utmattningshållfasthet

Varje lastcykel deformeras materialet vid spänningskoncentrationer. Vid anvisningar, porer eller slagginneslutningar koncentreras spänningarna, och efter många cykler uppstår där mikrosprickor. De växer lite med varje cykel tills resttvärsnittet blir för svagt och komponenten plötsligt brister. Det kallar vi utmattning, och den ändliga livslängdens utmattningshållfasthet beskriver exakt detta spricktillväxtområde. Vid svetsning har du alltid anvisningar: övergångarna mellan svets och grundmaterial, roten och anvisningar (undercuts) fungerar som sprickinitiatorer. Till det kommer den grovkorniga eller martensitiska svetsstrukturen och restspänningarna från svetsningen, som verkar som ytterligare medelspänning. Därför tål en svetsförbindelse vid växlande last betydligt mindre än grundmaterialet. I verkstaden innebär det: slipa svetsövergångarna plana, bearbeta roten och lägg en motsvets. Slipa bort undercuts. Kulpening eller hamring av svetsövergångarna inför tryckrestspänningar och hjälper enormt. Vid tjocka plåtar förvärm, håll mellansträngstemperatur och vid utmattningsbelastade delar spänningsavglödga. Och vid dynamiskt belastade konstruktioner måste du begränsa de tillåtna spänningarna enligt regelverken.